Koalitionen av städer mot rasism

På 2008 års sista kommunfullmäktige beslutade majoriteten att Kalmar kommun skulle ansöka om ett medlemskap i den europeiska koalitionen av städer mot rasism. Det må tyckas konstigt att ta upp detta för diskussion nu men det vore beklagligt om jul och nyårsuppehåll skulle göra att en ytterst principiell fråga går tyst förbi. Med tanke på kommunens ansträngda ekonomi vore det helt enkelt inte hederligt av mig att inte ifrågasätta majoritetens prioriteringar.

Att ett medlemskap bara kostar 500 euro per år var något som upprepades gång på gång, men det redovisades inget som helst finansiellt underlag till beslutet dvs. uppskattningar kring kostnaderna för arrangerandet av konferenser eller resor till och från de konferenser som arrangeras runt om i Europa (vilket är brukligt vid ett beslutsärende).

Elfström (s) anser att frågan om ett medlemskap handlar om en kvalitetssäkring. De påstås vidare att det nu när det råder lågkonjunktur är extra viktigt att jobba mot rasism och främlingsfientlighet, för att det är under dylika perioder som främlingsfientligheten frodas. Vad man då måste fråga sig är om vi i Kalmar har mer främlingsfientlighet än i andra städer? Är det så att vi i Sverige är mer främlingsfientliga än andra länder? Jag skulle svara nej på bägge dessa frågor och istället påstå att sanningen snarare är det motsatta. Min poäng med detta är att den kompetens för att motverka främlingsfientlighet som majoriteten letar efter ute i Europa, redan finns hos oss i Sverige. Och skulle vi tvunget känna att vi inte har tillräckligt med kompetens och behöver mer kunskapsutbyte så är det bara att lyfta luren eller skicka ett e-post meddelande till någon av våra kollegor i grannkommuner, eller varför inte utnyttja våra partiers internationella samarbeten (till exempel dem i Norge). Detta vore en både smidigare och billigare lösning än att lägga skattebetalarnas pengar på europeiska konferenser. Detta vore också betydligt schystare mot dem som tvingas arbetar inom den verksamheten som drabbas av kommunens 3 procentiga sparbeting. Under spartider måste alla, även politiker delta i sparandet, framförallt borde det vara självklart att spara varenda krona som är möjlig för att kunna tillskjuta detta till Kalmar kommuns barn- och äldreomsorg. Att agera på ett sådant sätt som majoriteten nu gör, är något som vi vet ifrån ageranden på annat håll ofta leder till en ökad främlingsfientlighet eller ett ökat stöd till invandringskritiska partier. Detta är högst oansvarigt av majoriteten.

Elfström (s) ifrågasätter vidare varför vi allianspartier anser att kommunen antingen måste välja mellan arbete underifrån eller arbete på EU-nivå. Det svaret borde Elfström verkligen redan veta, nämligen att politik handlar om att prioritera. Det finns en begränsad summa pengar och vi prioriterar lösningar som fungerar, hellre än konferenser på EU-nivå där vänstermajoriteten kan åka och glassa med EU-eliten. För mig är det ganska uppenbart att den enda anledningen till att majoriteten så innerligt ville bifalla beslutet om medlemskapet är för att de ska kunna påstå att de satsar mer på dessa frågor än allianspartierna, om det sedan hjälper eller ej är oviktigt. Detta fullmäktigemöte var också ett utmärkt exempel på det spel för gallerierna som allt för ofta får prägla politiken vilket vi med tydlighet såg när Lene Sörensen (MP) gick upp i talarstolen påstår att om vi inte bifaller beslutet så innebär det mer eller mindre att vi är en stad FÖR rasism!? Detta är givetvis dumheter, liksom det också är dumheter att vi ifrån politiskt håll motarbetar det civila samhället och de frivilligkrafter som finns där. En av de viktigaste åtgärder som kan göras ifrån politiskt håll för att på allvar motverka rasismen är att underlätta för integrationen.

Det viktigaste arbetet som gör för integrationen är inte de otaliga statliga eller kommunala projekten, inte heller flådiga konferenser på europeisk nivå. Det viktigaste arbetet är tvärtom det som görs av vårt civila samhälle, ett exempel är det faddersystem som Röda korset har för flyktingar och asylsökande. Den absolut viktigaste åtgärden för att effektivisera och hjälpa detta arbete är att införa avdragsrätt på gåvor till ideella organisationer (vilket givetvis måste göras av regeringen). Att frivilligorganisationerna jobbar med detta har faktiskt även ett självändamål i sig. Engagemanget måste komma underifrån, för när direktiven kommer uppifrån tenderar det att inte ändra uppfattning hos människor, utan istället leda till att människor i rädsla för ”storebror” censurerar sig själva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s