Tankar efter lunchdebatt om integration och utanförskap

Jag har under dagen närvarat på en lunchdebatt hos Statsmissionen kring integration och utanförskap. Det var ett trevligt arrangemang om vi bortser ifrån att det trots mycket vinkande från min sida var näst intill omöjligt att få ordet i den tämligen snedfördelade debatten.

Trygga familjer är grunden
Om vi börjar med att diskutera det utanförskapet som växt fram och cementerats under hela uppväxten och som inte är direkt kopplad till arbete så måste fokus ligga på att stärka samhällsgemenskapen genom ett stärkt stöd till den första och viktigaste gemenskapen: familjen. Vi får aldrig glömma bort att det är föräldrarna, inte skolan, ”samhället” eller våra myndigheter som har för det huvudsakliga ansvaret för sina barn och vad dessa gör. Där familjen är trasig och hemmiljön inte är trygga eller föräldrarna har svårt att hantera sina barn måste stöd ges tidigt. Här måste vi bland annat satsa mer på föräldrastödsprogrammet Värme & Ramar.

Samhället är större än det offentliga
Vi måste sluta tala om samhället som något vi står utanför och att mer pengar ifrån kommunen är den enda lösningen. Samhället är så mycket större än kommunen och myndigheterna. Vi är alla en del av samhället och det är min bestämda uppfattning att sanna solidaritet kommer ifrån oss själva, inte från staten, landstinget eller kommunen. Att ideella organisationer tar ett steg framåt och staten ett steg bakåt är därför enbart positivt. Ideella organisationer likt Röda korsets integrationsprojekt: Mentor till mentor är ingen nödlösning för att kommunen saknar resurser. Att engagera människor ideellt är ett självändamål för att stärka samhällsgemenskapen och känslan av att ”tillhöra” och att känna sig behövd.

Med rätt nycklar klarar vi integrationen
Vad gäller integrationsaspekten av utanförskapet så måste vi komma ihåg att det finns oerhört många inofficiella krav på invandrare, vilket är ett stort problem då det ofta tar lång tid att förstå dessa krav vilket då enbart uppenbarar sig vid uppenbara kulturkrockar. Här måste vi svenskar vara tydliga med vad som gäller i Sverige, vilka rättigheter och skyldigheter man har, demokrati, religionsfrihet, yttrandefrihet, svensk historia samt svenska traditioner och högtider. Att skylla på diskriminering och rasism när invandare inte får jobb är enbart kontraproduktivt och låser de arbetssökande i ett negativt tänkande. Projektet Mentor till mentor, där jag själv deltagit, syftar i sig bland annat på att, förutom att ge den oerhört viktiga språkliga nyckeln, ge deltagarna de kulturella och sociala nycklar som vi har i Sverige. Utan rätt nycklar är det nästan omöjligt att komma in på arbetsmarknaden i Sverige, oavsett etniskt och nationellt ursprung, man anställer personer som man tror fungerar bra i gruppen.

Missmatching på arbetsmarknaden
För det fjärde är en stor del av den arbetslöshet som finns i dagens Sverige en direkt följd av den ”missmatchning” som finns i Sverige vad gäller utbildningar och lediga jobb. Det kan tyckas konstigt att det finns många företag som behöver folk (och det kommer att bli än tydligare vid de stora pensionsavgångarna) samtidigt som många går arbetslösa. Men för att få ett jobb måste man ha rätt kompetens. Därför är det inte heller ett giltigt argument att vi ska ha en hög andel flyktinginvandring till Sverige för att möta den annalkande arbetskraftsbristen. Vi bör ha en generös flyktingpolitik i Sverige, men det är eftersom det är vårt moraliska ansvar gentemot våra medmänniskor, inget annat.

När det gäller rätt kompetens på arbetsmarknaden så har vi under lång tid haft ett systemfel där skolans yrkesrådgivare rekommenderar unga utbildningar enbart utifrån vad som är kul, vad de vill pyssla med, inte utifrån var det finns möjlighet att få jobb efter avslutad utbildning. Vissa utbildningar har också oproportionerligt många platser för vissa utbildningar.

Det duger inte heller att som arbetssökande säga att man inte vill ha ett jobb eftersom det är ett skitjobb, för någon som är arbetslös är det alltid bättre att ha ett en praktik eller ett deltidsjobb än inget alls. Vänstersidan hävdar ofta att det är viktigt med rejäla ingångslöner på stort sätt alla jobb, för att inte skapa ett A och B- lag. Min hållning är och kommer alltid att vara att det är bättre att börja i ”B-laget” och jobba sig upp och skaffa arbetsmarknadserfarenhet, än att sitta på avbytarebänken. Jag hade själv under en tid 15-16 olika arbetsplatser och arbeten som jag hoppade runt mellan för att klara mig, det var inte alltid ultimat, men jag kunde försörja mig, jag lärde mig mycket och jag fick arbetslivserfarenhet.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s